Varför spricker cymbaler?
Vad sprickans placering kan avslöja

Först och främst: cymbaler slits

Innan vi börjar, en grundläggande sak. Cymbaler är förbrukningsvaror.

Eftersom de är av metall ser de tåliga ut. Men varje gång du spelar träffas de av en stock och vibrerar. Fortsätter du spela på en cymbal kommer den förr eller senare att spricka eller få hack. Det är inget tecken på ovarsam hantering. Det ligger helt enkelt i instrumentets natur.

Den här artikeln handlar alltså inte om hur du får en cymbal att aldrig spricka. Ändå finns det saker som förkortar en cymbals livslängd utan att man inser det: att spela utan hylsa på stativet, att dra åt vingmuttern för hårt och så vidare. Om texten hjälper dig att upptäcka sådant har den gjort sitt jobb.

Sprickor uppstår ofta på samma ställen

En cymbal är en metallskiva, men den spricker inte var som helst. Sprickor uppstår på ungefär tre ställen.

Sprickor som löper inåt från kanten, sprickor som löper runt spelytan eller kupans bas och sprickor som löper från mitthålets kant mot kupan. De som reparerar cymbaler yrkesmässigt delar också in dem i ungefär dessa tre grupper.

Av de tre är kanten och spelytan de vanligaste. Vi har ingen statistik, men bland spruckna cymbaler sticker de här två ut. Det är där man slår på cymbalen, så det är knappast förvånande.

Det finns ytterligare en sak, skild från sprickor: skador som syns som en formförändring. Mitthålet töjs ut från en cirkel till en oval, eller kanten böjs ur form. Här har ingenting spruckit, så det blir tydligare om man ser det som något annat än sprickor.

En reservation redan nu: sprickans placering ensam kan inte avslöja orsaken. Även med cymbalen i handen, och med hänsyn till var, hur och hur länge den har använts, går det oftast inte att vara 100% säker. Det du kan göra är en kvalificerad gissning. Läs det som följer som underlag för den gissningen, inget mer.

Vissa skador pekar mot en trolig orsak

Vid vissa symtom är orsaken ganska lätt att gissa.

Om mitthålet har töjts ut på längden bör du misstänka sättet cymbalen är monterad på. Om kanten har böjts ur form har cymbalen troligen tappats eller vält, inte skadats av spel. Ingen av dessa är en spricka; båda är formförändringar, och du ser dem med en gång.

Faktum är att vissa stora cymbaltillverkare visar just dessa två, med foton, på sina garantisidor som exempel på skador orsakade av användning. Med andra ord är det, även ur tillverkarens perspektiv, de fall där orsaken är lättast att sluta sig till.

Sprickor i kanten eller på spelytan är inte lika enkla. Var det tekniken, vinkeln eller helt enkelt det stora antalet slag? Oftast samverkar flera faktorer.

Det mest korrekta sättet att se på saken är alltså detta: var den sprack är inte orsaken. Det är där du börjar leta.

Vanligast: sprickor i kanten och på spelytan

Vi börjar med de vanligaste: sprickor som löper inåt från kanten och sprickor på spelytan.

Inåt från kanten

Ett kort snitt löper inåt från en enda punkt på kanten. Till en början kan det vara bara några millimeter, så litet att du inte skulle märka det om ingen pekade ut det.

Problemet är att den kan fortsätta växa. Varje slag koncentrerar kraften till sprickans spets, så en spricka på några millimeter kan växa och till slut böja av och följa kanten. Att upptäcka den medan den fortfarande är liten är det som gör skillnad.

På spelytan

De här sprickorna uppstår på ytan du spelar på. De är mindre vanliga än sprickor i kanten, men inte ovanliga.

De löper åt ett av två håll. Vissa löper radiellt, in mot mitten. Andra löper i sidled och följer svarvspåren runt cymbalen, och de är särskilt svåra att upptäcka. Eftersom de löper i samma riktning som spåren går de i visst ljus inte att skilja från dem.

Sprickor på spelytan sägs uppstå när samma ställe träffas om och om igen, till exempel när ett ridemönster hela tiden landar på exakt samma punkt.

Vid kanten betyder vinkeln mer än kraften

Hur minskar du då risken för sprickor i kanten och på spelytan? Här spelar anslagsvinkeln större roll än hur hårt du slår.

När stocken träffar kanten i rät vinkel kolliderar den med den tunna kanten i en enda punkt, och kraften har ingenstans att ta vägen. Det bättre sättet är det motsatta. Fäll ner stocken tills den är nästan parallell med ytan och stryk mot kanten med den tjockare delen strax bakom spetsen, inte med själva spetsen, och följ igenom rörelsen. Skillnaden i påfrestning, både för cymbalen och för stocken, är enorm.

Det här handlar lika mycket om uppställningen som om tekniken. Om en cymbal står för upprätt slutar det, vad du än gör, med att du slår rakt på den. Om vinkeln känns obekväm, titta på stativet först.

Hur mycket du ska luta den beror på din längd, cymbalens höjd och hur du spelar, så det finns inget givet värde. Vill du ha en referenspunkt kan du kontrollera om stocken glider av ytan. Lutar du den för mycket blir dock dina slag för grunda för att ge någon större volym.

På spelytan gäller det att sprida ut slagen. Att slå på samma ställe om och om igen bygger upp påfrestning där. Även att flytta lite på var du spelar ditt mönster bör hjälpa.

Varför cymbaler spricker vid kupans bas, där ingen slår

Det som förvånar många är kupans bas (kupan kallas också bell). Du kanske slår på själva kupan, men ingen siktar på stället där den möter spelytan. Ändå börjar sprickor ibland just där.

Titta på ett tvärsnitt så blir förklaringen tydlig. En cymbal ändrar form från kupolen i mitten, via den svagt sluttande spelytan, till den tunna kanten. Det enda stället där den förändringen är tvär är där kupan övergår i spelytan.

Oavsett om det är papper eller metall börjar ett ark som böjs att slitas i vecket. Krafter tenderar att samlas där formen ändras plötsligt. Kupans bas är en belastningspunkt av samma skäl.

Dessutom är kupan en av de tjockaste delarna av en cymbal. Kupans bas är alltså en gräns där inte bara formen utan också tjockleken ändras kraftigt.

Spricker den från mitten? Kontrollera hylsan först

Om en spricka löper ut från mitthålet är det första du ska kontrollera hylsan: det korta plast- eller nylonröret som träs över stativets stång.

Om den har spruckit, eller i tysthet försvunnit, ligger cymbalens hål direkt mot metallstången. Varje gång du spelar slår metall mot metall, och hålet nöts långsamt och vidgas. När ett runt hål har töjts ut till en oval som liknar ett nyckelhål kallas det ”keyholing”. Det orsakas inte av för hård åtdragning. Tvärtom: det händer när cymbalen rör sig för mycket på stången och hålet nöts bort.

Hylsor slits. De kostar väldigt lite, men att spela utan hylsa är en verklig nackdel för cymbalen.

Den andra delen är filtarna, en ovanför cymbalen och en under. De hindrar cymbalen från att komma i kontakt med metalldelarna och låter den röra sig fritt. Med tiden blir de hoptryckta och hårda och slutar göra sitt jobb. En hoptryckt filt ser helt normal ut på stativet, vilket kanske gör den till den del som oftast förbises. Tryck på den med ett finger. Om den inte ger efter är det dags att byta.

Hur hårt drar du åt vingmuttern?

Det här förbises ofta. Att låsa fast cymbalen känns tryggare, så det är frestande att dra åt muttern ordentligt. Vi förstår känslan, men för cymbalen är det motsatsen till vad den behöver.

Drar du åt hårt begränsar du rörelsen ända in i kupan. Det är som att trycka hårt mot basen på ett instrument som skapar sitt ljud genom att vibrera. Det ger också onödig påfrestning runt mitthålet.

Det betyder inte att lösare är bättre. Sitter den för löst rör sig cymbalen för mycket, och stocken börjar träffa i vinklar du inte avsåg. Det förkortar också livslängden.

Förekommer tillverkningsfel?

Här vill vi vara raka mot dig, som människor som arbetar med cymbaler.

Fel som kan spåras till tillverkningsprocessen kan förekomma. Hur noggrann kvalitetskontrollen än är går det aldrig att få ner tillverkningsproblemen helt till noll. Just därför utgår alla tillverkare från att de kan förekomma. Vissa tillverkare berättar att de undersöker returnerade cymbaler, spårar dem bakåt genom sina tillverkningsregister och använder det de lär sig för att förbättra kvaliteten.

Med det sagt: vi har inga siffror på hur många sprickor som beror på användningen och hur många som beror på tillverkningen. Vi har inte heller sett någon publicera sådana siffror. Därför kan vi inte säga något om fördelningen.

Och det här är värt att känna till: det finns sprickor vars orsak inte ens tillverkaren kan fastställa. En tillverkare skriver rakt ut på sin garantisida att orsaken inte kan fastställas vid skador där en del av kanten har brutits loss. Inte ens proffs kan alltid avgöra det, med cymbalen framför sig.

Även hos VEQUS kontrollerar vi cymbalens skick och hanterar varje fall för sig när ett tillverkningsfel misstänks.

Om cymbalerna i replokaler

Då och då ser man inlägg i sociala medier om spruckna cymbaler i replokaler. Uppmaningar som ”slå inte så hårt” har också blivit vanligare.

Till att börja med används de helt enkelt mycket mer. En cymbal som en person spelar på hemma och en cymbal som en ny trummis spelar på med några timmars mellanrum, varje dag, utsätts för helt olika mängder påfrestning. Och varje trummis spelar och ställer upp på sitt eget sätt. På sätt och vis är det helt naturligt att de slits fortare.

Utöver det finns två saker till i bakgrunden.

Den ena är priset. Cymbalpriserna har höjts flera gånger de senaste åren. Metallpriser, sjöfrakt och växelkurser ligger alla utanför tillverkarens kontroll, och det är de skäl som anges i meddelanden om prishöjningar. När en enda crash kostar så mycket som den gör i dag är det ingen småsak för en replokal med dussintals cymbaler.

Den andra är kanske inte så allmänt känd. Cymbaler i replokaler omfattas inte av tillverkarens garanti. Uthyrning, backline, replokaler, inspelningsstudior: flera tillverkare anger tydligt att cymbaler som används för sådana ändamål inte omfattas.

Med andra ord: när en cymbal spricker är det replokalen som står för kostnaden. I många replokalers villkor står det att kunden kan debiteras, men i praktiken är det ingen som har sönder en cymbal med flit. De flesta når helt enkelt slutet av sin livslängd genom normal användning, och replokalen bär den kostnaden.

Det här är inte menat som en pekpinne om hyfs, och ingen ska skuldbeläggas. Det är bara så att replokaler har verkliga skäl att vara rädda om sin utrustning. Att veta det kanske ändrar synen på saken en aning.

Se upp med fukt vid förvaring

Hur en cymbal behandlas när ingen spelar på den betyder mer än man kanske tror.

Det man ofta förbiser är fukt. Cymbaler är av metall, så om de står på en fuktig plats är det större risk att de missfärgas och mattas. Det säkraste är att undvika bodar, garderober och förråd som ligger i nära anslutning till utomhusmiljön.

Sedan har vi svett. När du har spelat bär cymbalen på fett och svett från dina händer. Lägger du den direkt i ett fodral och stänger det ligger den instängd och fuktig i timmar. Bara en snabb avtorkning med en torr trasa bör göra stor skillnad.

När det gäller hur de ska förvaras går det bra med både stående och liggande. Fodral och ställ håller normalt cymbaler stående, och det orsakar inga problem. Det du ska undvika är att låta en oskyddad cymbal stå lutad mot något. Att ställa en direkt på ett hårt golv är också bäst att undvika, eftersom det är lätt att slå i kanten.

När du staplar cymbaler, lägg en trasa mellan dem. Metall som gnids direkt mot metall repar ytan. Undvik också att flytta cymbaler medan de sitter kvar på stativen. Stötarna under transporten utsätter monteringen för oväntade krafter.

En böjd kant är, som vi såg, ett tecken på att cymbalen har tappats eller vält. Omvänt uttryckt: skador från ett fall sätter spår i cymbalens form.

Om du hittar en spricka

Först och främst: fortsätt inte spela på den som den är. Det kommer före allt annat.

Det finns två skäl. Det ena är säkerheten: om sprickan växer och en stor bit bryts loss kan fragment flyga iväg. Det andra är att när en stor bit väl är borta går orsaken inte längre att fastställa. Det är precis den situation en tillverkare syftar på när den skriver att orsaken till skador där en del av kanten brutits loss inte kan fastställas. Även om du misstänker ett tillverkningsfel går det inte att bedöma utan den ursprungliga formen.

Och om den fortfarande omfattas av garantin, tala med butiken där du köpte den innan du själv gör något med den. Att borra hål eller göra liknande ingrepp kan göra garantin ogiltig. Gör du saker i fel ordning kan du gå miste om hjälp som du annars hade haft rätt till.

Med det sagt: tyvärr går en spricka inte att göra ogjord när den väl har uppstått. Vad du än gör blir det området aldrig lika starkt som tidigare.

Men det betyder inte att cymbalen måste slängas. Reparation är ett alternativ. Det finns verkstäder och trumtekniker som reparerar cymbaler, och deras arbete används på ställen där cymbaler slits fort, till exempel i replokaler och skolorkestrar.

Två grundläggande metoder

Den ena är att hindra sprickan från att gå längre. Ett litet hål borras i varje ände av sprickan. Tanken är att det runda hålet fångar upp sprickan där den annars skulle fortsätta växa och fördelar den koncentrerade kraften. För sprickor som löper runt cymbalen finns också en metod där man skär ett smalt spår mellan de två hålen.

Den andra är att ta bort den spruckna delen helt: skära ut bara den spruckna sektionen, skära ut ett V runt den eller gå hela vägen och trimma hela kanten så att cymbalen blir en storlek mindre. För sprickor som börjar i kanten är ett V-snitt ett vanligt val. Tanken är att den sida som har skurits blir lättare, så att cymbalen gärna lägger sig med den sidan bort från dig på stativet och stocken därmed mer sällan träffar det stället.

För området runt mitthålet finns metoder som att montera en ring eller att göra hålet runt igen. Även hos reparatörer behandlas ett nött hål och en spricka som separata jobb.

Att foga ihop en spricka genom lödning eller med en svetsbrännare nämns också ibland som reparationsmetod.

Oavsett metod förändras ljudet. Tar du bort lite blir förändringen liten; ju mer du tar bort, desto mer förändras det. Vissa reparatörer förklarar att djupa snitt tillför ett lågt, svävande inslag i avklingningen, så att ljudet närmar sig en gong. När ett spår blir längre börjar de höga och låga frekvenserna separeras tydligare, den maximala volymen sjunker och attacken blir snabbare med kortare avklingning. Det handlar mindre om att återställa det ursprungliga ljudet än om att välja att leva med ett annat.

Många reparatörer tar betydligt mindre betalt än vad en ny cymbal skulle kosta, vilket gör reparation till ett realistiskt alternativ. Även efter en reparation kan en cymbal dock spricka igen, beroende på hur den används. Det säger reparatörerna själva rent ut.

Eftersom det är metallarbete är det inte lätt att göra själv. Om garantin har gått ut och du ändå vill fortsätta spela på cymbalen är det värt att fråga en reparatör innan du slänger den.

Vid kantsprickor skär vissa trummisar helt enkelt bort den spruckna delen och fortsätter spela. Både storleken och ljudet förändras, så det är mindre som att laga cymbalen och mer som att lära känna ett annat instrument.

Sammanfattning

Var ska du titta först vid varje symtom? Här är allt samlat i en tabell.

Det här är dock ingen diagnostabell. Sprickor på samma ställe kan ha olika orsaker. Se det som en lista över ställen att börja leta på.

Av allt detta: kontrollera hylsan och filtarna regelbundet, som de förbrukningsdelar de är. En billig del skyddar en cymbal som kostar många gånger mer. Bara att kontrollera dessa gör verklig skillnad.

En sista sak. Som vi sa i början: cymbaler är förbrukningsvaror. Alla orsaker ligger inte hos den som spelar, och även tillverkare skriver att vissa skador saknar fastställbar orsak. Om en cymbal spricker finns det ingen anledning att vara för hård mot dig själv.

Ändå finns det saker som förkortar en cymbals livslängd utan att du vet om det. En sprucken hylsa som sitter kvar, en vingmutter som dragits åt för hårt, en cymbal som står för upprätt. Om du lägger märke till dem eller inte påverkar hur länge du kan spela på samma cymbal. Ta en titt, tillsammans med hela din uppställning.